Som vanligt hade ingen av oss en aning i förväg. Men visst blir man glad en isande januarikväll när temat för provningen ganska oväntat visar sig vara "mousserande". Uppfriskande liksom, inför den kommande veckan. Och så lite gratinerad hummer och kycklingpaj på det.
Fast då kan väl knappast föråkaren också vara bubbel - hur skulle det se ut? Nä, först blir det antipasti - härliga toscanska salami från charkuteristen i Greve. Och ett utvecklat rött som förtjusar med syra och sammet alltmedan det berättar med stora bokstäver om sitt ursprung. Det här är ju traditionell toscana-sangiovese i all sin prakt. Med precis lagom flaskmognad. Så skönt att vara säker på sin sak!
2001 San Fereolo Dolcetto di Dogliani Superiore
Hmm, serveras det osynlig humble pie till antipastin? Nicoletta Boccas viner drack vi ju i somras och lyckades nästan producera en färdig bloggpost efter att vi sett dokumentärfilmen "Senza Trucco"... fast kvällens flaska är klarare i aromerna, mindre murrig och därmed ännu bättre. Detta gillas skarpt.
Över till bubblorna. Det första glaset har en gyllene färg med kopparnyanser men ser misstänkt disigt ut - beslöjat rentav - och osar som en rotsundiansk skräckvision om naturvin gone horribly wrong. En flack och liksom hemmagjord näsa av öljäster, grovhuggen cider, torkade aprikoser och bokna äpplen. En fruktig smak med syra och lite grov beska, småskojig fast väldigt udda, utan likheter med champagne. Om detta inte är en cider - alkoholhalten verkar vara högre än så - så kan vi tänka oss ett snedseglat jäsningsförsök av petillant naturel från Loire.
Oj. Här har det hänt väldigt konstiga saker i flaskan. Synd på rara ärtor.
Nästa glas är klart gyllene. Doften är rejält utvecklad med mognadsmarkörer som smör, knäck och nötter. Aromer av kanderad citrus och ugnsbakat äpple, croissant och tydlig mineralsälta. Aningen jordig med antydan till källarton. Relativt lätt i munnen, med spänstig finkalibrig mousse, finlemmad struktur, finessrik frukt och krispig sälta. Doften lovar mer än smaken kan hålla. Det här verkar vara mest chardonnay att döma av slankheten, och årgången vill vi ha till 1995, inte yngre men kanske äldre.
Så pass. Druvmixen: exakta proportionerna är inte offentlig handling, men vi har för oss att det brukar talas om 60/40 PN och CH. Borde väl varit ännu bättre?
Briljant gyllene. Supertydliga skaldjursmineraler på nosen, aptitretande havssälta. Citrus och gröna granny smith samt diverse gula och röda äpplen. Marsipan och nybakt brioche, antydan till fat och en mintig fräschör. Smaken är inget annat än strålande, ett rejält steg upp jämfört med föregående. Superfin gräddig mousse, perfekt balans i smaken som är kraftfull men samtidigt 100% harmonisk utan något hårt eller bittert. Superlång eftersmak som pumpar på och växer hela tiden, tar nästan andan ur oss. Här går det inte att komma med några som helst invändningar, det är bara njutning, det är helt enkelt en perfekt champagne. Vi tror att den är pinotdominerad och fatlagrad och åldern känns som 1988.
Bästa skumpan vi smakat. Fantastique!
Nästan klart gyllene utseende med lätt kopparton. Långt utvecklad, komplex doft med nötter, champinjon och tryffel, nougat och honung, järn och bokna äpplen, båthus och insjö. Lite snuskig, klart äldsta intrycket i uppställningen. Smaken bjuder på rejält utvecklade mognadstoner men samtidigt bra spänst i den krämiga moussen, likaså i den friska, strama syran. Kassaskåpstät i mitten med massor av power och en intensiv kryddighet, eller rentav värme. Eftersmaken pumpar på ordentligt och bjuder på oväntad saffransbulle och inte så lite järn. Tycks vara fatlagrat och måste vara pinotdominerat. Kan det vara så gammalt som 70-talet?
1990 Bollinger R.D. Extra Brut (degorgerad 9 sep 2003)
69% pinot noir, 31% chardonnay, 67% grands crus, 33% premier crus. Basvinet jäst och lagrat i ekfat. Mycket låg dosage. Sannerligen lustfyllt, näst bäst i uppställningen enligt enig panel.
Rikt gyllene färg, helt klar med någon kopparton. Doften är först rätt återhållsam, med viss utveckling, sammansatt utan spret men måttligt expressiv. Fortfarande frisk i frukten, med rika aromer av mosad persika och rött äpple. Mineralisk med toner av modellera, metaller och lite skaldjursdisk. Gott om ljus choklad och diskret svamp. I munnen ett storskaligt vin och rikt med perfekt mjuk mousse, helt harmoniskt sånär som på den markerade och mycket bestämda äppelsyran som sticker ut lite ur helheten - även om den nästan buffras av den stora frukten - samtidigt som den ger vinet en respektingivande stringens. Gott om röda äpplen i den långa eftersmaken. Super-vitalt, uppenbart pinot-dominerat, troligen fatlagrat, vi gissar att det är en 96a - möjligen Krug? men vi har för lite erfarenhet.
Vi och sällskapet rankar den som trea. Ingen malolaktisk jäsning för basvinet, det förklarar syran. Noteringen ger vid handen att man borde lagra längre, åtminstone om man vill ha mer mognadstoner. Det här kan nog bli i syrligaste laget i framtiden när frukten krymper. Eller?
